Bedöma smärta vid afasi

Stroke är en gemensam benämning för propp eller blödning i hjärnan, vilket drabbar cirka 30 000 personer i Sverige årligen. Det är en chockartad upplevelse att få en sjukdom som innebär att man plötsligt inte har kontroll över hela eller delar av kroppen.

För den som har kommunikationsproblem är det svårare att tydliggöra sina behov. Livet kan upplevas annorlunda, exempelvis kan smärta ha uppstått som inte funnits tidigare och det kan vara svårt att uttrycka sina upplevelser.

Stroke innebär en omställning både fysiskt och psykosocialt

Vår kropp är byggd för och har behov av daglig aktivitet och regelbunden vila. När detta naturliga schema rubbas kan kroppen reagera med olika typer av smärttillstånd. En vanlig form av smärta efter stroke är lokaliserad till skuldra, arm eller hand på den svaga sidan. Denna smärta börjar i de flesta fall redan de första veckorna efter stroke. Ett annat vanligt område för smärta är benen, ofta kopplat till nedsatt rörlighet. Huvudvärk kan också förekomma. Smärta kan även vara en biverkan av medicin, till exempel kan statin som sänker blodfetterna medföra muskelsmärta för en del personer.

Neuropatisk smärta

En speciell smärtproblematik efter stroke som oftast drabbar den svaga sidan är neuropatisk smärta. Den beror på skada i nervsystemets känselbanor. Denna typ av smärta kan uppstå flera månader efter insjuknandet, men är mindre vanlig än övriga nämnda smärttyper. Kännetecknande för denna speciella typ av smärta är att den ofta beskrivs som huggande, skärande eller bultande.

Att bedöma smärta hos personer med kommunikationsproblem

Vid smärtbedömning av en person med kommunikationsproblem efter stroke gäller det att tänka ut olika sätt att ta reda på hur det upplevs. Det är viktigt att se problemet i ett helhetsperspektiv såsom: När gör det ont? Var gör det ont? Varför gör det ont? Hur ont gör det? Hur ofta gör det ont?
Viktiga faktorer att ha med i bedömningen är såväl ansiktsuttryck som rörelsemönster, i vilket sammanhang smärta förekommer och om det finns samband med yttre faktorer. För den som har smärta men svårt att uttrycka sina upplevelser kan problemen tydliggöras genom att visa med ansiktsuttryck och genom att peka på stället där det gör ont. Det kan också behövas tid för att visa något, exempelvis kan det behöva delas upp i olika led.

Smärtnivå med hjälp av en skala

Vid behov av smärtlindring är det viktigt att följa upp effekten. Det kan exempelvis ske genom att ange svårighetsgraden på en 0-10 gradig skala som kallas VAS, Visuell Analog Skala, där 0 är det bästa värdet, det vill säga ingen smärta alls, och 10 är det sämsta värdet, det vill säga värsta tänkbara smärta. Den som har svårighet att tala kan peka ut på skalan på vilken nivå man upplever smärtan. Denna typ av skala finns även i en variant utan numrering där man kan visa med ansiktsuttryck för den som ska bedöma sin smärta att i ena änden är det värsta tänkbara smärta och i den andra änden ingen smärta alls. Den som har smärta pekar då ut på skalan var nivån ligger. Det finns även ytterligare några varianter som tagits fram av Södra Läkemedelskommittén i samarbete med Södersjukhuset, dels en skala där graderingen har fått sju olika grader specificerade med ord, dels en skala där bedömaren avläser ansiktsuttrycken och det fysiska rörelsemönstret hos den som har smärta.

Smärtnivå med skala

Smärtbehandling efter stroke – inte bara läkemedel

Vanliga receptfria smärtstillande preparat brukar användas i första hand, men det kan behövas läkarordination om de receptfria inte hjälper. Om smärtan bedöms vara av neuropatisk art kan speciella läkemedel behöva förskrivas. Komplementära metoder för smärtlindring är ibland underutnyttjade. Med detta menas exempelvis akupunktur, massage och elektrostimulering, till exempel TENS. Dessa komplementära metoder kan ibland hjälpa i sig och ibland ge förbättrad effekt som tillägg till smärtlindrande medicinering. Fysisk aktivitet och lägesförändringar är också viktigt vid behandling av smärta.

Några viktiga punkter i kontakten med personer som har fått stroke

-Många rapporterar inte spontant om smärta, utan vill försöka klara av sina problem själva. Samtidigt kan man bli tacksam om någon i omgivningen lägger märke till att man har ont, uppmärksammar det och hjälper till att hitta lösningar.

– Oftast kan man se på människor att de har ont. Som vårdpersonal eller närstående skall man inte tro att man gett bästa tänkbara stöd genom att säga: Säg till om du har ont! Det är inte alltid läkemedel som är lösningen på smärtproblemet. Ibland kan det hjälpa med assistans vid läges-
förändring, eller att få hålla någon under armen och gå en liten promenad inomhus eller utomhus.

– Nedsatt rörlighet kan leda till smärtor, exempelvis för personer som riskerar att bli kvar i samma position för länge, vilket kan leda till såväl trycksår som smärtor i leder. Även sittställning är givetvis viktigt. Efter ett tag kanske den som har ont lutar åt sidan eller sjunker ner på ett obekvämt sätt. När man inte kan ändra läge själv är det därför viktigt att få hjälp med det regelbundet. Det kan även vara bra att sitta i en fåtölj ibland för att ändra sittställning och inte sitta i en rullstol hela dagen.

-Det kan även finnas samband mellan smärta och förekomsten av depression. Att ett smärttillstånd bidrar till depression är givetvis inte förvånande, men det är viktigt att tänka på att det kan medföra att det blir ännu svårare att förklara sina problem. Om man märker att en person drar sig undan
kontakt med andra bör det ses som en signal att något är fel och det behöver undersökas.

Smärta efter stroke behöver större uppmärksamhet

När det gäller smärta efter stroke kan vi konstatera att det är ett mångfasetterat problem med individuella variationer. Smärta kan vara relaterat till olika orsaker, såväl fysiska, psykologiska som existentiella. Det viktigaste att tänka på när det gäller smärta för både personal och närstående som vårdar personer efter en stroke, är att inte generalisera. Varje person skall bedömas individuellt utifrån sina specifika problem och behov. Inte minst viktigt är att följa upp och utvärdera olika behandlingar och åtgärder som satts in, att lyssna på och iaktta den enskilda personen och att se hela människan. Och vi får inte glömma den sociala faktorn. Det kan vara lättare att hantera smärta i samvaro med andra människor än om man sitter för sig själv.

Text av Ann-Cathrin Jönsson Sjuksköterska, Docent Lunds Universitet och Ingrid Lindgren sjukgymnast, Dr. Med.Vet., Skånes Universitetssjukhus, Lunds Universitet. Texten publicerades första gången i Tidningen Afasi 3-4 2015