Artikel: Språkstörningen märks mindre nu

Mathilda Jouchims var nio år när hon fick diagnosen generell språkstörning och dyslexi. Rätt stöd under skoltiden har gjort Mathilda, som nu är 23 år, stark och självständig.

När Mathilda var femton år och gick i årskurs åtta i Vingåker blev hon intervjuad av Malena Sjöberg för boken ”Ibland låtsas jag att jag förstår”. Mathilda och sex andra barn och ungdomar är med i boken för att de fick bra stöd som kan inspirera andra till bra lösningar i skolan.

– Jag tyckte de var roligt och spännande att bli intervjuad för boken, säger Mathilda.

Flyttade till Hällsboskolan vid elva års ålder

Mathilda hade stora inlärningssvårigheter, men hon har alltid haft lärare som från början sökt information för att kunna hjälpa henne på bästa sätt. Från årskurs ett till fyra hade hon en assistent och hon fick även stöd av speciallärare. Inför skolår sex bestämde föräldrarna ändå efter stor vånda att Mathilda skulle gå på specialskolan Hällsbo i Sigtuna. Hon var elva år och föräldrarna tyckte det kändes som Mathilda hade flyttat hemifrån. Men på Hällsboskolan fick hon för första gången känna sig riktigt duktig på många saker.

– Jag lärde mig mycket, trivdes bra och fick många kompisar, säger Mathilda.

När hon kom tillbaka till Vingåker gick hon om årskurs sju. Då hade hon undervisning i vissa ämnen i en mindre grupp med en speciallärare.

– Jag är jättenöjd med det stöd jag fick där. Helst ville jag vara i min egen klass, men det blev ofta för stökigt. I den andra gruppen var det lugnt och jag kunde koncentrera mig, berättar Mathilda.

Pendlade till Riksgymnasiet i Örebro

I mitten av årskurs nio började Mathilda och föräldrarna att leta efter ett lämpligt gymnasium. De bestämde sig för Riksgymnasiet för döva och hörselskadade (RGD/RGH) i Örebro där även många elever med språkstörning går.

– Jag fick godkänt i kärnämnena i nian och kom in på handelsprogrammet, berättar Mathilda.

Under ett års tid pendlade Mathilda men det blev för jobbigt med resan och därför flyttade hon till ett elevboende i Örebro. Mathilda träffade en pojkvän och efter studenten bodde hon kvar hos honom. Hon sökte jobb och fick praktik på flera olika ställen men inget ledde till någon varaktig anställning.

Trivs bra med nya arbetsuppgifter

När det tog slut med pojkvännen bestämde sig Mathilda för att flytta hem igen. Hon bor i ett litet hus som ligger nära familjens gård. Genom Arbetsförmedlingen i Katrineholm fick Mathilda ett jobb på Coop i Högsjö, cirka en mil från Vingåker. Det är en visstidsanställning på 30 timmar i veckan. Mathilda trivs bra med de varierande arbetsuppgifterna och har roligt tillsammans med arbetskamraterna.

– Jag är omtyckt på jobbet och jag hoppas få fortsatt anställning, säger Mathilda.

Planerar att ta körkort

Mathilda började rida när hon var sex år och tävlade under många år både i hopp och i dressyr. Hon har en egen häst som är en Munsboro Strawberry, en Irländare. Nu hinner hon inte med hästen lika mycket på grund av arbetet på Coop. Hästarna är fortfarande viktiga men hon har också andra intressen. Mathilda tränar på gymmet, träffar vänner och har en hund tillsammans med sin syster.

– Mina framtidsplaner är att ta körkort. Jag har övningskört med mina föräldrar men inte börjat på körskolan än.

I Katrineholm finns en körskola som ger stöd till personer som har dyslexi och andra inlärningssvårigheter. Det går att få mer tid och upplästa frågor vid provet.

Språkstörningen märks inte så mycket

Mathildas mamma Sofie Jouchims berättar att de har inte behandlat Mathilda annorlunda än hennes syskon. Hon har fått sköta mycket själv och föräldrarna har endast hjälpt till när det har behövts.

– Jag tror att det har gjort henne stark och självständig, säger Sofie.

Det går bra för Mathilda och nu märks det inte särskilt mycket att hon har en språkstörning. Men hon kan inte ta emot för mycket information på en gång. Hon vill ha gott om tid på sig när hon ska göra något och ha en väl planerad struktur. Hon använder ingen form av hjälpmedel för det.

– När vi har varit osams har hon svårt att diskutera och få fram hur hon känner. Då har det varit lättare för henne att skriva till mig än att snabbt få fram det hon vill säga, berättar Sofie.

När Matilda var liten ville hon inte säga att hon hade en språkstörning. Hon skämdes för det. Som vuxen har hon inga problem med att vara öppen med det.

– När jag berättar för någon ny kompis att jag har en språkstörning svarar de:
-Har du? Det märks inte.

Artikeln publicerades första gången i Tidningen Afasi 1/2015
Text: Lisa Gunnarsdotter